Esbos historia

Esbo har varit en stad sedan år 1972 men här har bott människor under 8000 år. Arkeologerna har hittat rikligt med spår från stenåldersbosättningen, speciellt från områdena kring Noux och Sperrings.

Under medeltiden fanns det flera byar i Esbo och en stenkyrka byggdes av esboborna ca år 1490. En kungsgård grundades av Gustav Vasa år 1556. Byggnadsarbetena på Sveaborg under medlet av 1700-talet gav arbete även åt esboborna. Även det att Helsingfors blev huvudstad över det autonoma Finland år 1812 livade upp Esbo. Många tjänstemän som arbetade i huvudstaden skaffade sig herrgårdar i Esbo. Stadens tillväxt ledde till nya arbetsplatser och företag som gagnade invånarna i Esbo.

Under självständighetstiden var Esbo i början en landssocken men efter kriget, från och med 1940-talet har Esbos invånarantal vuxit kraftigt. Idag är Esbo Finlands andra största stad.

Den förhistoriska tiden

Byarnas Esbo under medeltiden

Esbos församling bildas och Kungsgården i Esbo

Storgodsen i Esbo under stormaktstiden

Esbo i det autonoma Finland

Industrialiseringen börjar

Esbo växer till en stad i det självständiga Finland

Den förhistoriska tiden

De första invånarna kom till Esbo redan under stenåldern, för ca 8000 år sedan. Den allra första bosättningen etablerade sig främst i norra Esbo, i trakterna av Noux Långsträsk samt kring Bodom träsk och Låjärv. En stor del av södra Esbo var då ännu under havet.

Stenåldersmänniskorna valde ofta södersluttningar som boplatser eftersom de var skyddade platser. Havets närhet gav människorna goda förutsättningar att bo och idka fångst. Livet var rörligt. Människorna bytte boplats beroende på årstiderna och på tillgången på byte. Viktiga fångstdjur var bl.a. säl, björn, älg, bäver samt fåglar. Även fisket var betydande.

Man känner endast till ett fåtal boplatser från bronsåldern (1500 f.Kr.-500 f.Kr.). Däremot har man dokumenterat över 70 gravrösen, främst från de södra delarna av Esbo, som då var skärgård.
Konsten att tillverka järn kom till Finland ca 500 f.Kr. Järnet var en betydligt mångsidigare och hållbarare råvara, vilket ledde till att man kunde tillverka redskap av inhemsk myr- och sjömalm. Från början av järnåldern känner vi till endast ett fåtal föremålsfynd från Finland. Samtidigt blev klimatet kallare och lövträden fick ge vika för granskogarna.

Man känner till endast två fyndplatser vilka är daterade till järnåldern i Esbo. I Dåvits har man grävt ut ett gravfält där man bl.a. funnit två halsringar av brons. Den andra fyndplatsen är ett depåfynd från Fridebog i Mäkkylä som daterats antingen till förromersk järnålder eller till äldre romersk järnålder (500 f.Kr.-200 e.Kr.).

Byarnas Esbo under medeltiden 

Svenska inflyttare befolkade Nyland senast under början av 1200-talet. Esbo hade antagligen en liten finskspråkig befolkning redan innan den svenska kolonisationen. Pollenanalyser har visat att man odlat åkrarna här i Esbo redan under slutet av vikingatiden, på 1000-talet.

Espaby eller Espoby, platsen där man senare grundade Esbo kungsgård, är sannolikt den äldsta svenska byn i Esbo. Esbo har troligtvis fått sitt namn ur denna by. Namnet kan eventuellt hänvisas till de aspar (äspe) som växte vid den närliggande åns stränder.

Man känner till ca 70 medeltida bytomter från Esbo. Den kändaste av dessa är Mankby som låg invid Mankån. Arkeologiska utgrävningar har påvisat att byn är en ovanligt väl bevarad helhet. Dess värde höjs av att platsen utforskats systematisk sedan år 2007. Man har kunnat dokumentrat ca 25 husgrunder och flera fornåkrar på området. Dessutom kan man fortfarande idag iaktta byns gamla vägnät i terrängen.

Mankyn keskiaikainen kylä
Livet i Mankby under slutet av medeltiden. Miniatyrmodell. Bild Matti Huuhka/Esbo stadsmuseum.

Esbos församling bildas och Kungsgården i Esbo 

Esbo var till en början en kapellförsamling under Kyrkslätt, men redan på 1400-talet blev Esbo en självständig socken. Det äldsta skriftliga belägget där Esbo omnämns är från år 1431. Esbos medeltida kyrka byggdes under 1480-talets slut på de lokala böndernas initiativ.

Esbos östligaste byar var under den tiden en del av Helsingfors socken. Officiellt blev byarna en del av Esbo församling och Raseborgs län senast under 1670-talet. Under 1600-talet byggde man även en finskspråkig kyrka i närheten av Esbo kyrka för socknens finskspråkiga minoritet.

På kung Gustav Vasas befallning grundade en kungsgård år 1556 i trakterna av Espaby och Mankby. Kungsgårdar grundades på olika håll av landet och de var storgods som styrdes av fogdar. Kungsgårdarna fungerade som exempel för bönderna om hur effektivt jordbruk och boskapsskötsel skulle idkas. I kungsgårdarna idkades jordbruk, man byggde båtar och där fanns även kronans stuteri, kvarn och sågverk. Kungsgårdseran tog slut i början av 1600-talet och sedan dess har Esbo gård varit i privat ägo.

Espoonkartano
Esbo gård år 1921. Bild August Ramsay. Esbo stadsmuseum.

Storgodsen i Esbo under stormaktstiden 

Esbo förvandlades från och med 1500-talet till en socken bestående av storgods. Under slutet av 1500-talet var Sverige i krig med Ryssland. Kriget med dess medförda skatteplikter utarmade och ödelade gårdarna. Lockade av skattelättnader grundade de rika bönderna rusthåll genom att sammanslå minde gårdar.

I början av 1600-talet donerades kronans marker ut åt adelsmän som haft framgång i stormaktskrigen. Till slut, inom ett par decennium, var största delen av Esbos gårdar i enbart sju adelsfamiljers ägo.

Det Stora Nordiska kriget under början av 1700-talet och den påföljande ockupationstiden eller den s.k. stora ofreden utarmade befolkningen. En stor del av ståndspersonerna i Esbo flyttade till Sverige. Då Sverige förlorade hattarnas krig under 1740-talet påbörjade svenskarna fästningsarbetena på Sveaborg som ett försök till att skydda den finska kusten.

Påbörjandet av byggnadsarbetena på Sveaborg i mitten av 1700-talet påbörjade även en ny era i Esbo. Officerarna på Sveaborg skaffade sig herrgårdar i Esbo och firade sina somrar här genom att festa eller kurera sig vid hälsobrunnen i Morby. Invånarna i Morby fick hyresintäkter av hälsoturisterna och de sålde dem även hembränd sprit.

Herrgårdarna i Esbo hade en sysselsättande effekt både inom jordbruket och inom småindustrin. Till byggplatsen i Sveaborg fördes bl.a. tegel från olika tegelbruk i Esbo. Potatis och frukt, jordbrukets nykomlingar, spred sig sakta från herrgårdarna till hemmanen.

Det för 1700-talet tidstypiska nyttotänkandet syns även i verkställandet av storskiftet i Esbo. Från tegskiftets gemensamma åkrar bildades nu egna privatägda åkrar vilket gav möjligheten att pröva på nya innovationer. Samtidigt utbredde sig många byar på vida områden.

Esbo i det autonoma Finland 

Finland blev en del av det ryska storfurstendömet år 1809 och Helsingfors blev dess huvudstad år 1812. Esbos läge i närheten av huvudstaden satt fart på många olika saker. Senatens ämbetsmän och det växande borgerskapet köpte herrgårdar för sommarbruk i Esbo. Den kändaste av dessa nya sommarbor var Carl Johan Walleen som bl.a. var medlem i senatens ekonomiavdelning. Han köpte Träskända gård år 1820. Han sålde gården år 1840 till sin styvdotter Aurora Karamzin som gjorde Träskända till en flott sommarresidens.

Sockerfabrikören från Helsingfors, Feodor Kiseleff, skaffade Alberga gård för sin familj under 1850-talet. En ny huvudbyggnad, som finns kvar i Alberga än idag, byggdes under 1870-talet. Paul Sinebrychoff, en affärsman från Helsingfors, köpte gården i Hagalund år 1856 och efter ett par år köpte han även gården i Otnäs. Dagens Hagalund och Otnäs ligger på dessa gårdars marker.

Största delen av invånarna i Esbo fick under 1800-talet sitt leverne ur jordbruket. På 1800-talet bestod Esbo landssocken av 60 små byar och hade ca 4000 invånare. I Karvasbacka by fanns tre självständiga lantbruk, varav Jorv hemman idag är sjukhus och Glims nuförtiden ett gårdsmuseum. De rika lantbruken behövde, i likhet med adelns och borgerskapets gårdar, arbetskraft: pigor, drängar och torpare som gjorde dagsverken.  Förutom boskapsskötsel odlade man åkrar och grönsaker i köksträdgårdar. Vid kusten gav fisket mat på borden. I mitten av 1800-talet var 90 % av esboborna svenskspråkiga. Socknens första kommunala folkskola grundades år 1873 och var svenskspråkig.

Muuralan sairaala
Morby sjukhus år 1932. Esbo stadsmuseum.

Industrialiseringen börjar

Jordbrukssamhället började sakta förändras efter att industrin tog fram alltmer. Redan under 1700-talet hade man byggt tegelindustri invid Esbo gård. Efter näringsgrenförordningen under slutet av 1800-talet var det betydligt lättare att grunda nya industrier. Flera nya tegelfabriker grundades i trakterna av Esboviken och Köklax. I Esboviken fick man bra lera, och med hjälp av skutor som gick på ångkraft kunde man transportera teglen till den växande huvudstaden Helsingfors.

Förutom tegelindustri bildades ett kollektiv av skickliga snickare på ön Staffan utanför Esboviken. Detta kollektiv kallades av de övriga finska snickarna för ”Esbos universitet”. I Bastviken grundades ett stort ångsågverk.

Havsförbindelsen mellan Esbo och Helsingfors lockade hit både fabrikspatroner och stadsbor som sökte efter ett sommarparadis. I början hyrde stadsborna vanliga stugor av ortsbefolkningen. I övergången av 1800-1900-talen började man köpa egna tomter och bygga egna villor, både i skärgården och längs med kusten. Man köpte tomter även i inlandet. Grankulla blev ett riktigt villacentrum. Även Esboviken är känd för sina sommarvillor. Vid Bruksstranden byggde konstnärsfamiljer sina villor. Där bodde bl.a. Akseli Gallen-Kallela och Ville Vallgren.

År 1903 öppnades tågförbindelsen mellan Helsingfors och Åbo. Mera bosättning och nya industrier grundades invid järnvägsspåret speciellt i Köklax, Alberga, Kilo och Grankulla.

Det första världskrigets strider berörde inte i stor utsträckning Finlands storfurstendöme, men kejsar Nikolaj II var rädd för att Tyskland skulle anfalla Sankt Petersburg via Finland. Därför påbörjade man ett enormt byggnadsprojekt där man lät bygga en landfästning med syftet att skydda Helsingfors. Kedjan av vallgravar gick från Westend i Esbo till Botby i Helsingfors. Det enorma befästningsarbetet krävde mycket arbetskraft. Således växte det upp enorma läger på åkrarna i Alberga där tusentals ryska soldater och krigsfångar bodde. Ryska revolutionen år 1917 avbröt byggnadsarbetena och befästningsverken förblev oanvända.

Espoon asema
Esbo station ca 1907. Esbo stadsmuseum.

Esbo växer till en stad i det självständiga Finland 

I början av självständighetstiden var Esbo en liten landssocken. Någon större inflyttning till Esbo skedde inte under 1920-talet.  Grankulla som varit en del av Esbo blev en självständig köping år 1920. Då det ekonomiska livet blev livligare under 1930-talet, efter en tid av nöd, samt då arbetsplatserna ökade i Helsingfors började folk i större utsträckning flytta till Esbo igen.

Under 1920- och 1930-talen var jordbruket fortfarande en viktig näring men det fanns även en del mindre industrier. I Köklax grundades en glasfabrik under 1920-talet som fortsatte sin verksamhet fram till år 1952. Glasindustrins fokus låg i prydnadsglas, hushållsglas och apoteksglas.

Lindholms såg var verksam på den plats där Esbotorg finns idag och i Alberga fanns en flaggfabrik och flera stenbrott. Affärsverksamheten låg placerad längs med tågbanan eftersom Jorvasvägen, Västerledens föregångare, blev färdig först år 1937.

I slutet av 1940-talet, efter kriget, började en snabb befolkningstillökning. Inflyttningen var stor och Esbo fick ny befolkning bl.a. från Karelen samt från Porkala området som utlämnats till Sovjetunionen. Även språkförhållandena förändrades i Esbo p.g.a. befolkningstillökningen. År 1950 blev finskan majoritetsspråk i Esbo som då hade 25 000 invånare.

Inflyttningen var stor och det ledde till en byggnadsboom för nya bostäder.  Inspirerad av internationella förebilder påbörjades trädgårdsstaden Hagalunds byggnadsarbeten år 1953 ledda av Heikki von Hertzen. Hagalund var ett modernt svar på bostadsbristen: det var en dröm för många att få bo i en trädgårdsstad som dessutom låg i närheten av alla tjänster. Otnäs högskoleområde utvecklades invid Hagalund.

År 1963 blev Esbo en köping och hade då över 65 000 invånare. År 1972 blev Esbo en stad. Under 1970-talet byggde man bostadsområdena i Södrik, Olars, Mattby och Stensvik.  Kägeluddens först tornhus, Neste AB:s huvudkontor, blev färdigt år 1976.

I takt med att Esbo har vuxit har det blivit allt viktigare att bygga nya trafikleder. Finlands första motorväg, Tarvovägen eller Åboleden, har gått igenom Esbo sedan 1962. Ring I:an byggdes under 1960-talet och Ring II:an togs i bruk år 2000. Byggnadsarbetena kring Västmetron påbörjades i södra Esbo år 2010.

Byggandet är fortfarande livligt i Esbo och flera äldre byggnader har gett nytt liv via kulturlivet. Ett bra exempel är Weilin & Göös tryckerihus i Hagalund som nuförtiden fungerar som Utställningscentret WeeGee. Utställningscentret är unikt i Finland och huset bjuder på flera museer samt på konst- och kulturupplevelser både för esbobor samt för långväga besökare.

Soukan ostoskeskus
Sökö köpcentrum 1972. Bild Jussi Kautto. Esbo stadsmuseum.