Vad är närstående- och familjevåld?

Vad är våld i närförhållanden och inom familjen? 

Våld mot närstående och inom familjen är vanligt, men syns sällan utåt

Alla familjer grälar och bråkar, men alla tar inte till våld. Gräl hör till normalt familjeliv – våld gör det inte. I nära relationer är det inte alltid helt klart var gränsen mellan godtagbar och icke-godtagbar aggressivitet går. Ett bra sätt att förhindra våld är att prata om våld med andra och att skaffa information om hur våld definieras. Det är vanligt med våld mot närstående och inom familjen. Barn blir vittne till våld hemma. Också våld som riktas mot barn är vanligt. Barnen känner att stämningen hemma är spänd och ger sig själva skulden. Våld mellan föräldrarna och våld som uppfostringsmetod går ofta hand i hand: om det förekommer våld i en familj, är alla familjemedlemmar utsatta. Det har sagts att stämningen i en våldsbenägen familj präglas av rädsla. Det är inte längre slagen som är det värsta, utan känslan av att man när som helst kan bli utsatt.

Närstående- och familjevåld sker ofta innanför hemmets fyra väggar och är förknippat med känslor av misslyckande, skuld och skam. Eftersom offret i ett typiskt fall av familjevåld är underställt förövaren kan, vågar eller vill offret inte berätta om våldet för någon utomstående, eller ta upp saken med myndigheterna. Våldet hemlighålls också av barnen i familjen. Ofta vet inte ens de närmaste släktingarna vad som pågår. Våldet anses vara familjens privata angelägenhet, vilket gör att utomstående inte gärna ingriper. Myndigheterna får kännedom om endast en mycket liten del av närstående- och familjevåldet.

Våld mot närstående och inom familjen ska uppmärksammas

Våld mot närstående och inom familjen kan utövas av både män och kvinnor. Våldet kan riktas mot makar eller sambor, mot partner eller mot barn. Också barn kan ta till våld mot varandra eller mot sina föräldrar. Fullvuxna barn som inte längre bor hemma kan utöva våld mot sina åldrande föräldrar.
Våld förekommer också mellan före detta gifta par och sambor eller partner. Våld mot närstående skiljer sig från familjevåld genom att utövaren och offret inte är medlemmar av samma familj. Våld inom parförhållanden är en form av närstående- och familjevåld.

Våld kan förekomma i vilka familjer som helst oberoende av kultur, utbildning, social ställning eller förmögenhet. Våld är således inte något som finns bara i alkoholistfamiljer eller familjer med många samtidiga problem. En person som använder våld inom familjen eller mot närstående kan vara framgångsrik på andra områden i livet och i andra relationer, och ändå utöva våld mot närstående och familjemedlemmar.

Våld mot närstående och inom familjen förekommer vanligen inte bara en gång och är inte heller ett övergående fenomen. Upptrappningen är en långsam och nästan omärklig process, där våld och kontroll används i olika former och kombinationer. Sällan inleds processen med fysiskt våld. Ofta föregås det första fallet av misshandel av psykiska former av våld och kontroll – osynligt våld – som påverkar offrets självkänsla, suddar ut gränserna mellan normalt och onormalt och begränsar offrets livsutrymme och sociala relationer. När våldet fortsätter trappas det i allmänhet också upp och blir svårare.

Former av närstående- och familjevåld:

Fysiskt våld
Att hota med våld, slå, lugga, smälla till, sparka, knuffa, strypa eller använda egg- eller skjutvapen.

Psykiskt våld
Att skrämmas, nedvärdera, kränka, använda öknamn, förtala, isolera, kontrollera eller begränsa den sociala interaktionen.

"Hedersvåld"
Våld som bryter mot mänskliga rättigheter och anknyter till försvar av familjens eller släktens heder.

Andligt våld
Andligt våld som hör ihop med religion.

Sexuellt våld och utnyttjande 
Våldtäkt och alla former av tvingande till samlag eller sexuell interaktion samt könsstympning av kvinnor och flickor.

Ekonomiskt våld
Kontroll av en annan persons användning av pengar, utpressning eller att ta en annan persons pengar i eget bruk.

Försummelse av vård och omsorg
Hårdhänta vårdmetoder och försummelse av fysiska och psykiska grundbehov.


I parrelationer följer våldet ofta ett mönster där utövaren är ömsom kärleksfullt uppmärksam och ömsom våldsam; man talar om våldets cykliska natur eller om våldsspiralen. Våldet föregås av en ökande spänning och följs av en gottgörelsefas där förövaren ångrar sig och lovar upphöra med sitt beteende. Mönstret upprepas gång på gång och lurar offret att tro på en förändring. Men våldet upphör mycket sällan av sig självt och utan utomstående hjälp.

Närstående- och familjevåld är ett sätt att missbruka makt; våldet väcker känslor av rädsla och hot som ger utövaren utrymme i och makt över en annan människas liv. I familjer där våldet pågått länge upprätthåller blotta hotet om våld eller förvarningar om våldsamma handlingar en atmosfär som allvarligt skadar familjens välbefinnande. Tvång och hot normaliserar våldet, det blir svårt att söka hjälp och ett våldsamt familjeliv kommer att bli modellen för barnens vuxenliv och föräldraskap.

Våld har allvarliga och långvariga följder

Våld traumatiserar, och våld som utövas av en närstående är den mest skadliga formen av våld. Långvarigt våld försvagar offrets självkänsla och fysiska hälsa. När den människa som ska vara ens mest pålitliga och trygga relation skadar en, förändras ens uppfattning om världen omkring. Platsen är oftast hemmet och utövaren en partner eller en annan nära relation, en människa som man delar hem, familj och vardag med.

Våld i familjen skadar alltid barnet även om våldet inte direkt riktas mot barnet. Våld mot någondera föräldern kan för barnet vara lika traumatiserande som att själv bli utsatt. Barnet lider också, på grund av att stressen och traumat som våldet för med sig tröttar ut föräldrarna och tar energi från föräldrarollen. Barn som ser och upplever våld hemma för ofta det våldsamma beteendet vidare; våld mot närstående och familjemedlemmar blir ett beteendemönster som överförs från generation till generation. Ett barn kan aldrig välja.

Ansvaret för våldet ligger alltid hos förövaren

Våldet upphör när den som slår slutar slå. Det finns inget godtagbart skäl att använda våld mot en annan människa. Att betona ansvaret är viktigt, eftersom många som använder våld är benägna att lägga ansvaret på offret eller partnern; skammen och skulden är lättare att bära när man kan se offret som den skyldiga. Och offret har å sin sida en benägenhet att ta på sig skulden för våldet. Känslan av skuld kan leda till att offret förminskar våldet eller tror att våldet är berättigat. I värsta fall kan detta leda till att också offret hotar med eller tar till psykiskt eller fysiskt våld, vilket bara ökar skuldkänslorna och minskar benägenheten att be om hjälp.

Ofta förekommer andra problem i samband med våldet, som t.ex. missbruksproblem och mentala problem eller ekonomiska problem, men de kan inte förklara eller rättfärdiga ett våldsamt beteende.

Den som tar till våld kan hjälpa sig själv, sin partner, sin parrelation, sina barn och sina närstående genom att ta ansvar för sitt beteende.

Också våld i familjer och närrelationer betecknas som brott

Våld från en närstående uppfattas inte alltid som ett brott på samma sätt som våld som utövas av en främling. Fysiskt våld ska ändå alltid bestraffas. Misshandel i hemmet är inte en privatsak utan ett brott. Också sexuellt våld och utnyttjande är ett brott, trots att förövaren är offrets make, sambo eller partner. Barn får inte förtryckas, agas eller på annat sätt förolämpas. Våld mot barn, också milt våld, är alltid ett brott.