Radon

Hälften av den strålning som finländarna utsätts för kommer från radon i inneluften.  Radonhalten i finländska bostäder är cirka 120 becquerel/m³ i snitt. Det effektivaste sättet att minska den stråldos som finländaren får är att minska radonhalten inomhus. Enligt social- och hälsovårdsministeriets förordning 1044/2018 är referensvärdet för radonhalten i bostäder och andra vistelserum 300 becquerel/m³. Nya bostäder ska planeras och byggas så att radonhalten inte överstiger 200 becquerel/m³.

Radonhalten bestäms som ett årsmedelvärde. Den mäts oavbrutet under ett år eller minst två månader mellan början av september och slutet av maj, varvid årsmedelvärdet uppskattas. 

Vad är radon?

Radon är en luktfri, smaklös och osynlig radioaktiv gas. Radon uppstår när uran, som förekommer naturligt i berggrunden, sönderfaller. När gasen i sin tur sönderfaller bildas så kallade radondöttrar, som är radioaktiva metallatomer. Dessa hamnar via inneluften i lungorna där de fastnar. Radongasen som inte har sönderfallit försvinner däremot ur lungorna vid utandningen. Den stråldos som förorsakas av de radioaktiva metallatomerna som fastnar i lungorna ökar risken för lungcancer. Uran förekommer i mycket varierande grad både i berggrunden och mineraljord.

Geotekniska enheten har samlat mätvärden för den totala strålningen i berggrunden och radonhalten i rumsluften i Esbo. På basis av mätresultaten kan radonrisken bedömas i ett detaljplaneområde eller i en enskild byggnad.

Byggnadstillsynscentralen förutsätter att förekomsten av radon utreds eller att man förbereder sig på en utredning vid planering och byggande.

Mätning av radon i rumsluften kan beställas hos Strålsäkerhetscentralen.

Radon i Esbo

Enligt en undersökning av Strålsäkerhetscentralen ligger Esbo i klass 3 av 4, det vill säga på den näst lägsta risknivån. Den tryggaste marken är tjock lera, eftersom lera är så tät att radon inte kan spridas genom den. I hus på lermark är radonhalten i allmänhet låg. Radon i dessa hus kan härröra från byggnadsmaterial och fyllnadsjord. I social- och hälsovårdsministeriets reviderade anvisningar om boendehälsa rekommenderas att det i regel ska krävas radonsäkert byggande på alla områden och all byggnadsmark i hela landet.

I Esbo har det konstaterats anrikning av radioaktiva mineraler i berggrunden. Anrikning har skett här och där slumpmässigt och ofta i avgränsade härdar och det är därför svårt att ge tillförlitliga prognosuppgifter för en viss plats. Inom en tomt kan det förekomma varierande härdar i berggrunden. Dessa utgör möjliga radonkällor som ökar radonrisken som man måste skydda byggnaden från.

Naturlig mark innehåller, utan särskilda anomalier, 10–100 gånger radon jämfört med vad som tillåts i bostäder. Därför kan dåligt byggande på alldeles normala ”radonplatser” ge upphov till förhöjda radonhalter i inneluften.

Bergets splittrighet påverkar radonrisken. Ju mera splittrad berggrunden är, desto mer kan radon spridas. Det lönar sig att inte bryta mer än nödvändigt och att spränga med så små laddningar som möjligt.

Beaktande av radonrisken vid byggande

Grundläggning på en platta direkt på marken, lättklinkerblock och suterränghus har blivit vanligare under de senaste årtiondena. Dessa byggnadssätt ökar möjligheten för radonhaltig luft att komma in i bostaden. På grund av olika temperaturer utomhus och inomhus uppstår ett undertryck som ”suger” radonhaltig luft från marken till den varma inneluften. På vintern är temperaturskillnaderna större, varvid också radonflödet till bostaden är större. Brist på ventiler för ersättningsluft vid maskinell luftutsugning kan öka undertrycket och radonhalten i rumsluften. Radon kan också komma in i bostaden från byggnadsmaterial. I Finland har man dock inte påträffat höga radonhalter i inomhusluften som skulle bero på byggnadsmaterial. Dessutom kan radon frigöras vid användningen av hushållsvatten. Radonhalten i vatten från borrbrunnar kan vara så hög att radonhalten i inneluften stiger vid olika slags tvätt.

Åtgärder vid byggande

Radon kommer in i bostaden huvudsakligen med luftströmmarna genom konstruktioner och sprickor. I radonområden ska bottenbjälklaget stoppa radonflödet och grunden ska ventileras. Den effektivaste och tryggaste lösningen enligt nuvarande kunskap är en rätt planerad, ventilerad krypgrund.

Bygginformationsstiftelsen RTS har publicerat anvisningskortet RT 81-11099. I anvisningskortet berättas åskådligt om skydd mot radon.

Byggs grunden på en platta på marken är det viktigt att både omsorgsfullt täta bottenbjälklaget och ventilera bottenbjälklaget med ventilationsrör i fyllningssanden. Med rätt konstruktioner kan ett gott resultat nås också i besvärliga radonriskområden. En markbaserad platta är riskfylld utan försiktighetsåtgärder. Det är mycket viktigt att täta plattans fogar. Fogarna mellan sockeln och plattan, fogarna runt spisgrunden och genomföringarna för avlopp, vattenledning, elledningar och andra rör måste också tätas väl. Ventilationsrör som tar bort radon ska installeras i fyllningssanden innan grundplattan gjuts.

Vid ventilationen av ett markbaserat bottenbjälklag handlar inte om kraftig ventilation, utan om att jämna ut tryckskillnaden mellan bostaden och bottenbjälklaget. På grund av ventilationen råder det nästan alltid ett undertryck inomhus som också via bottenbjälklaget suger ersättningsluft till bostaden. Från ventilationsrören i bottenbjälklaget leds luften via ett rör genom byggnaden upp på taket, så att radongasen leds direkt till uteluften. När frånluftsröret går genom varma rum ut på taket, stiger luften av sig själv. Vid behov kan dock en liten frånluftsfläkt installeras i övre ändan av röret.

Radonskydd kan alltid rekommenderas vid nybyggnad, även utan närmare undersökning, eftersom byggkostnaderna i detta skede är låga. Det är svårt och dyrt att genomföra en radonsanering i efterhand.