Villa Elfviks historia

Villa Elfvik ligger på före detta Bredviks enstaka hemmans marker vid Bredvikens strand. Friherren Emil Standertskjöld köpte Bredviks hemman av hovrådet Wilmer Dittmar år 1896. Emil var gift med den svenska handelsmannadottern Elvira Hallgren. Till familjen hörde också två döttrar födda på 1890-talet: Lise och Thelma.

Jugendvillans skeden

Familjen Standertskjöld skaffade Bredviks hemman för att ha det som sin sommarbostad. Sommarstället fick namnet Elfvik efter frun Elvira. Arkitekten Waldemar Aspelin fick uppdraget att göra en ritning för den nya sommarbostaden. Emil dog år 1900 innan Aspelins plan för Elfvik hann genomföras.

Efter sin makes död anlitade Elvira arkitekten Mauritz Gripenberg för att göra nya, anspråkslösare ritningar för villan. Gripenberg planerade en villa i engelsk jugendstil, en sällsynt byggnadsstil i Finland.

Elfviks huvudbyggnad blev klar år 1904 och tre år senare flyttade Elvira in med sina döttrar permanent. Från tiden för Bredviks enstaka hemman bevarades en bastu, ett vagnslider och en bod, ett båtskjul, en ladugård och ett stall samt en drängstuga.

Villa Elfvik 1900 -luvun alussa. Rosa Honkanen.

Villa Elfvik hade ännu på den tiden öppen havsutsikt från salongen, ateljén på övre våningen och parken. Mellan villan och stranden fanns en öppen, välskött gräsmatta. Ännu i början av 1900-talet kom man med ångbåt till Villa Elfviks stenbrygga, men på grund av övergödningen och landhöjningen började bryggan efter hand täckas av vass.

Elvira dog år 1955 och Thelma året därpå. Fröknarna Lise och Thelma testamenterade Elfviks fastighet till Svenska litteratursällskapet i Finland. I testamentet framfördes önskan om att man i Elfviks huvudbyggnad skulle grunda ett vilo- eller ålderdomshem för svenskspråkiga skådespelare och konstnärer.

Testamentet trädde i kraft då Lise avled år 1974. Dessvärre var Elfviks huvudbyggnad så illa medfaren på grund av byggnadsfel och fuktskador att myndigheterna inte kunde godkänna villans användning som vilo- eller ålderdomshem. Också av brandsäkerhetsskäl hade det varit omöjligt.

Staten köpte Villa Elfvik sommaren 1981. Rivning av villan diskuterades, men det undveks då Esbo stad köpte Villa Elfvik och den omgivande tomten på cirka 2 500 m² år 1985. Villan iståndsattes i den ursprungliga stilens anda för att bli ett center för miljöupplysning. Naturens hus Villa Elfvik öppnade sina dörrar för allmänheten på Världens miljödag 5.6.1992. Naturskolan hade inlett sin verksamhet redan hösten innan.

Bohemt liv i Elfvik

Invånarna i grannskapet har beskrivit Standertskjölds hus som ”konstnärshuset”. Friherrinnan Elvira har beskrivits som den starkast lysande stjärnan i Helsingfors svenskspråkiga societetsliv. Elvira hade studerat opera- och populärsång i Stockholm, Helsingfors och Wien. Hon hade också erfarenhet av att spela teater bland annat vid Svenska Teatern.

Elvira, som fått internationella stilintryck under sina studier ute i världen, klädde sig alltid i mycket imponerande och omsorgsfullt valda teatraliska dräkter. Bilden är Eero Järnefelts porträtt av Elvira Standertskjöld.

Elvira Standertskjöld Eero Järnefeltin maalauksessa
Av döttrarna var Lise konstnär och bildkonstlärare och hade fått sin utbildning i Italien och Frankrike. Thelma hade studerat till skulptör i Schweiz och Italien. Sitt levebröd tjänade dessa utbildade kvinnor dock inte genom att arbeta, utan de ägnade sig åt konst, amatörteater, musik och ett aktivt socialt liv i sitt hus.

Den faderlösa familjens ekonomiska situation försämrades från år till år då ingen i huset hade inkomster. I början av 1900-talet hade Elvira ännu en förhållandevis stor förmögenhet. På den tiden höll sig huset ännu med en drängfogde, två drängar, tre pigor, en hushållerska, en sällskapsdam, en kusk, en trädgårdsmästare och fem torpare. Husets manliga tjänstefolk bodde i drängstugan som också hade en snickeriverkstad. Det kvinnliga tjänstefolket bodde i villan, i ett litet rum intill köket. Det före detta tjänstefolkets rum är numera Villa Elfviks tambur.

Mängden tjänstefolk minskade efter hand då fröknarna Standertskjölds ekonomi förvärrades. Dessutom hyrde fröknarna ut och sålde land, varvid det inte heller fanns samma behov för tjänstefolk som tidigare. Av de 183 hektar mark som hörde till den ursprungliga affären återstod till sist bara 30 hektar. Då tjänstefolket minskade i antal föll personalens uppgifter med tiden på yngsta dottern Thelma.

Standertskjölds brydde sig inte om att huset förföll gravt, trots att taket redan i mitten av 1900-talet var i sådant skick att kvinnorna praktiskt taget bodde under bar himmel. Bekanta till dem räknade ut vad det skulle kosta att låta laga taket, men fröknarna ansåg att priset var för högt, så de nöjde sig med att ställa ut hinkar och tillbringade tid i de rum där taket inte läckte.

Elvira beskrivs i alla memoarer som en sträng kvinna. I huset rådde ordning och reda. Elvira var mycket noggrann med hur alla som bodde och arbetade i huset klädde sig. Tjänstefolket var som från en 1800-tals herrgård. Ännu på 1950-talet åkte döttrarna i huset med häst och sufflettförsedd vagn till staden för att uträtta ärenden. De klädde sig i långa gammaldags kjolar och stora hattar, vilket väckte förvåning i övriga stadsbor.

Thelma och Lise levde ut sina liv ogifta eftersom Elvira inte accepterade friare i huset ens då döttrarna var fullvuxna. Det berättas att åtminstone Thelma skulle ha hämtat hem en svärsonsaspirant som Elvira körde på porten med detsamma. Det innebar det inte hördes små fötters tramp i Standertskjölds hus efter att döttrarna vuxit upp.