Vår tids finskhet

  • Dela på Facebook
  • Dela på Twitter
12-05-2021 Skribenten är ordförande för jämlikhetskommittén

Mall of Tripla. Drive-in-coronatest. Life Science Center Keilaniemi i Kägeludden. Många ord från engelskan, anglicismer, har under årens lopp rotat sig i vårt vardagsspråk. Internationaliteten har ökat betydligt och fortsätter att öka. Detta torde kunna ses som orsaken till att även antalet anglicismer växer – lånord har introducerats i finskan även tidigare, men mer på till följd av att talare av ett visst språk har varit bosatta i Finland. Sontikka och mesta kommer från ryskan, spåra och satsaus från svenskan.

Internationalitet är absolut eftersträvansvärt. Den garanterar att vi vet vad man kan göra i andra länder och vad som inte kan göras här i Finland. Vi förblir konkurrenskraftiga genom att skaffa från utlandet sådant som vi finländare inte kan eller vill göra. I företagsvärlden talas det om benchmarking – åter en anglicism. Risken är att det finska språket och den finländska kulturen börjar tyna bort i stället för att utvecklas. Själv upplever jag dock denna fara som mycket liten just nu.

Att företrädare för andra kulturer kommer hit gör Finland mångsidigt och utmanar oss samtidigt till en dialog. Hur kan man bevara och vårda den egna kulturen, driva den framåt och samtidigt respektera andra kulturer? Jag skulle vilja säga att nyckeln i detta är gedigna kunskaper om den egna kulturen och bildningen och en förståelse av att våra medmänniskor har sitt eget – med J. V. Snellmans ord – bildningsarv att representera. Esbo stad kan stödja social kohesion genom att bjuda in invånarna till professionellt organiserade dialoger; det första intrycket av dem är absolut positivt.

Många av oss får lära känna företrädare för andra kulturer via arbetslivet. Så även jag. Min arbetsgivare satsar starkt på mångfald och på ett förhållningssätt där alla får vara med. Eller, uttryckt med anglicismer, på diversitet och inklusion. Den finländska arbetslivskalendern är i detta avseende något bakvänd. Enligt den firar även muslimer jul och judar Kristi himmelsfärdsdag. Borde vi i stället ha ett visst antal helgdagar och låta arbetstagaren själv bestämma när de ska användas? Det är en nöt att knäcka för beslutsfattarna.

Min spanska kollega har Finlands flagga på sin balkong. Jag frågade hen om orsaken till det. Svaret var att när han flyttade till Finland ville hen bli en del av Finland och finskhet och även visa det utåt. Hen vill inte vara en spanjor i Finland utan bli finländare och en del av samhället. I djupare samtal om finskhet stiger det fram att människorna inte lättvindigt öppnar sina liv för utlänningar och att ungdomar å andra sidan inte hälsar i samma omfattning som förr i tiden – de kan möta en i trapphuset utan att säga hej och till och med vända bort blicken.

Jag berättade för min ungerska arbetskamrat att det finns ett center för ungersk vetenskap och konst i Helsingfors, som grundades redan 1980. Hen sade att hen inte har något egentligt intresse av det; hen har kommit till Finland och har för avsikt att integreras i det finländska samhället, inte lyfta fram sin ungerskhet. På ointresset kan naturligtvis också det inverka att Ungern 1980 hade någon form av despotisk regim under det sovjetiska trycket. Kulturcentra utomlands fungerade som instrument för mjukt inflytande av despotiska regimer.

”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss vara finnar.” – J. V. Snellman.

Ha en bra finskhetens dag!

Skribenten är ordförande för jämlikhetskommittén.